När jag går känns det som om jag kan gå förevigt, som om smärtan som byggs i mina knän inte spelar någon roll. Jag älskar att andas in den kalla luften, trots att jag vill bort till värmen är jag en person som hellre är i det kalla. Alla steg jag tar, vad spelar de egentligen för roll. Jag kommer ändå alltid komma tillbaka till detta, jag kommer aldrig att kunna gå ifrån det, hur längt jag än går. Alla vägar och alla val jag gör kommer ändå leda till mig. Jag kommer aldrig att kunna släppa det här, aldrig. 

Imorgon åker jag till London, ska bli så skönt. Kunna dansa utan att någon ser en, kunna göra vad man vill, ingen känner en, kunna dricka för många glas vin och inte behöva oroa sig för hur man kommer hem, kunna röka för många cigaretter, för det spelar ingen roll. Tre dagar i frihet.