allting är annorlunda men allting är ändå detsamma. Dagarna rullar förbi och jag har knappt hunnit förstå att det är april och nu är vi tolv dagar in. Känns som igår som jag fick reda på att jag var karnevalist och att det var över en månad tills jag skulle gå på bal, och nu är det förbi. På senaste tiden har jag 

• stått flera timmar sammanlagt på olika jävla köer
• blivit andrahands-lägenhet med anna för i sommar
• varit på bal
• varit på massa klubbar, bla utomhus som var svinkallt
• varit lycklig
• sovit alldeles för lite 
• träffat underbart folk vilket jag inte hade gjort om jag inte hade gått till olika platser där jag inte känner en jävel
• blivit fortsatt anställd
• rökt alldeles för mycket

Jag drunknar i längtan, jag vill inte bry mig om dig längre. Men jag gör det, jag vill spendera resten av mitt liv med dig. Fingrarna kliar, jag vill skriva av mig. Skriva vad som går runt och runt hela jävla tiden. Jag svänger upp och ner, min hjärna är ihopskrynklad, som om jag inte kan komma på vad jag tänker längre. Du gör mig så irriterad men du är samtidigt den enda som kan få mig att bli helt lycklig. Vad är jag? En maskin av känslor eller är jag känslolös? I slutändan bryr jag mig ändå inte, men jag känner alldeles för mycket hela jävla tiden.